Hur i hela friden kan du vara fysiskt nära men på en annan planet i tankar och känslor? Att leva med en annan människa är inte lätt och jag är jävligt svår men... Prata med mig, tala om vad som händer... krama mig! När du är tyst tror jag att det är jag som är problemet, att du inte vill ha mig här. Fast det inte är det du säger. Jo ibland säger du det. Och jag blir ledsen när du stänger mig ute.
Ibland är vi nära fastän du just då jobbar i en annan del av landet. Ibland är vi i samma säng men du kunde lika gärna vara på Mars. Hur ska jag göra för att nå dig? Eller kanske vill du inte bli nådd? Då tar mina tankar fart, och jag får ont i magen. Och hjärtat. Vad har jag gjort fel? Varför är relationer så svårt?
Klart att man ska ha sitt privata sfär ifred men dag efter dag och nu hela veckor... Jag vill ju dela mitt liv med dig. Jag har öppnat min garderob och visat mina fula skelett. Kanske var det mer än du ville se. Men alla har skelett även du. Jag sträcker ut min hand, rör dig men du drar dig undan. Jag försöker prata men du svarar kort. Jag går undan och låter dig vara ifred men du söker inte upp mig. Jag låtsas att allt är som vanligt, skrattar och pladdrar på men du varken ser eller lyssnar på mig. Nu tar mina förlag snart slut. Jag når inte fram. Vad ska jag göra?
Släpp in mig, jag vill veta hur du tänker för det kanske inte ens är om oss. Och handlar det om oss då vill jag veta! hellre en sårande sanning än en lögn bakom min rygg. Kanske är jag bara känslig, kanske tänker jag för mycket.
Kommentera